RSS 2.0

När man inte vet

Det känns lite lättare idag, jag har börjat andas igen.
Men fortfarande gnager tomheten och ensamheten som trasiga kugghjul i hjärtat. Jag försöker tänka framåt men det är inte lätt när man inte vet vad man ska fokusera på. Jag blir så orolig att barnet ska ta skada av att känna sin mor vara ledsen och uppgiven hela tiden. Det räcker med att det finns 3 andra barn som redan känner av hur jag mår. 

Jag försöker att hitta något som jag vet har fått mig på andra tankar föut men utan resultat. Det känns som jag letar efter nål i en höstack.

...

Om ni undrar varför jag inte svarat på era kommentarer eller skrivit så mkt i helgen så är det för att jag inte alls mår bra just nu.
Saker har kommit ikapp mig och jag önskar jag bara kunde skaka av mig allt å bli den glada Petra igen. Men jag är väldigt ensam här. Jag kan inte bara ta bilen och åka någonstans eller ta en avkopplande promenad för att rensa tankarna eller åka till ett jobb för att få socialt liv. Allt det där har tagits ifrån mig. Jag har inga vänner utan de jag har runt mig häruppe i den här skithålan (rent ut sagt) är mina barn, min sambo och vårat barni magen.
Jag är rädd för att jag hamnat i ytterligare en depression och jag vill inte. Jag vill ju känna den där totala glädjen över vad jag har. Men det jag känner mest just nu är en tomhet som inte vill ge sig.
Jag vill inte att någon ska tycka synd om mig och jag vill heller inte att folk ska komma med pekpinnar å leka psykologer. De som vet vad jag talar om vet hur man mår och vad man behöver.

Ville bara att ni skulle veta...







Jag väljer Pest

Jobbigt rastlös jag är idag! Tänk om jag bara kunde hoppa in i duschen, sminka mig å käka frulle på mindre än 30 minuter för att sedan hoppa in i bilen å dra iväg till stan å gå där och strosa några timmar i lugn och ro UTAN kryckor och en grymtande sambo!

Men ser ni, där är bilden skev...

Det kommer ta mig minst 2 timmar innan jag kan vara iväg härifrån eftersom mitt tillstånd tar 3 gånger så lång tid. OCH jag är TVUNGEN att ta med mig min ointresserade, surande och SUCKANDE sambo för annars blir det inget stan för mig. Så den där mysiga lördagen är ett minne blott...

För att inte tala om hur snabb jag är på kryckorna...HAHAHA!!!!

Drak-tendenser

Här har det vart kaos på morgonen med ungar som missade bussen. En sur sambo som var tvungen att skjutsa dom till skolan (en i Skee å en i Strömstad) fast han inte hade tid å jag som blev helt knäckt  pga detta å mina gravidhormoner å värk! Kände för att bara dra ifrån allt å säga upp mig som mamma. Men så lätt är det inte utan man får ta motgångarna å bli starkare av dem.
Ah men tjena va lätt det är!
Blääää ibland vill man bara inte vara mamma å jag tror vi är fler som känner samma sak men väldigt få som vågar säga det!

Men nu när alla har åkt å jag ligger här i min ensamhet igen (och sambon som ringt och sagt förlåt) så har man glömt den där jobbiga stunden på morgonen...konstigt.  Eller har jag det???


Tror jag ska byta namn från Lyxmamman till Draken....




Pest eller kolera?

Mera gnäll...men nu har jag så ont igen. Om ni visste hur kul det är att behvöva be om hjälp hela tiden! Samuel frågade mig förut om mitt promenerande i affärer igår va värt värken idag. Tja, va svarar man på det? Jag snyftar fram ett både och. För jaa, jag fick lite socialt igår å lycka över funna saker. Nej för att jag idag knappt kan röra mig.

Nu har jag tagit ännu mer smärtstillande och hoppas på en natt med sömn å en morgon med lite mer energi å rörelse!

Sov gott!